English Romantic Painter, 1775-1851 landscape master landscape master .British painter and printmaker. He dominated British landscape painting throughout the first half of the 19th century. He established a reputation in the Royal Academy, London, first as a topographical watercolourist and then within a few years as a painter of Sublime and historical landscapes.   Related Paintings of J.M.W. Turner :. | Yacht approaching the Coast | Rain,Steam and Speed-The Great Western Railway | Morlake Terrace the seat of william moffatt esq summer-s Evening | Prudhoe Castle Northumberland | Rye, Sussex. c. |
Related Artists:
William Barak
Australian Aboriginal, ca.1824-1903 was the last traditional ngurungaeta (elder) of the Wurundjeri-willam clan, based around the area of present-day Melbourne, Australia. He became an influential spokesman for Aboriginal social justice and an important informant on Wurundjeri cultural lore. Barak was born in the early 1820s at Brushy Creek near present-day Croydon, in the country of the Wurundjeri people. His mother, Tooterrie, came from the Nourailum bulluk at Murchison, Victoria. His father, Bebejern, was an important member of the Wurundjeri clan. Beruk was said to have been present when John Batman met with the tribal elders to 'purchase' the Melbourne area in 1835. Before he died he described witnessing the signing of the treaty in a ceremony he called a tanderem. Ninggalobin, Poleorong and Billibellary were the leading song makers and principal Wurundjeri leaders in the Melbourne region. European colonisation had caused disruptions to initiation ceremonies. In response these three men gathered at South Yarra in the late 1830s and inducted the young William Barak into Aboriginal lore. This entailed formally presenting Barak with the symbols of manhood: strips of possumskin tied around his biceps; the gombert around his neck; given his ilbi-jerri, a sharp and narrow bone or nose-peg; and his branjep, the apron worn by men to cover their genitals. At the end of the ceremony Barack presented his uncle, Billibellary, a possumskin cloak. Beruk attended the government's Yarra Mission School from 1837 to 1839. When he joined the Native Mounted Police in 1844, he was given the name of William Barak. He was Police Trooper No.19. In early 1863, Barak moved to Coranderrk Station, near Healesville, Victoria with about thirty others. Upon the death of Simon Wonga in 1875, Barak became the Ngurungaeta of the clan. He worked tirelessly for his people and was a successful negotiator on their behalf. He was a highly respected man and leader, with standing amongst the Indigenous people and the European settlers. Figures in possum-skin cloaks, 1898 by William Barak.Barak is now best remembered for his artworks, which show both traditional Indigenous life and encounters with Europeans. Most of Barak's drawings were completed at Coranderrk during the 1880s and 1890s. They are now highly prized and exhibited in leading public galleries in Australia. His work is on permanent display in the National Gallery of Victoria Ian Potter Centre at Federation Square, Melbourne. Ceremony (1895) is housed at the Ballarat Fine Art Gallery. Barak died at Coranderrk in 1903 and is buried at the Coranderrk cemetery.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Giovanni Fattori
Italian Realist Painter , 1825-1908 was an Italian artist, one of the leaders of the group known as the Macchiaioli. He was initially a painter of historical themes and military subjects. In his middle years, inspired by the Barbizon school, he became one of the leading Italian plein-airists, painting landscapes, rural scenes, and scenes of military life. After 1884, he devoted much energy to etching.